Hyenor i ryggen.

Många tankar hann flyga igenom mitt huvud då jag springer för mitt liv igenom dom trånga och mörka gränderna i Harrars gammla stad. Att det har regnat hela dagen, hjälper inte, och jag lyckas nätt och jämt förhindra att jag trillar raklång i en av de många skarpa kurvorna. Om det är jag som inbillar mig eller om dom faktiskt flåsar mig i nacken vet jag inte. Jag vänder mig inte om för att titta. Jag passerar moskere, gravar och kan inte låta bli att tänka att detta skulle kunna varit en bra inledning på en bok eller film. I dagsljus är det nog snarlikt Visby, med dom pittoreska små husen och ringmuren som skyddar stan och dess invånare, dessvärre är det inte dagsljus, och den en gång effektiva muren verkar inte vara lika effektiv numera.

Dom ylar, vad annars, jag ökar tempot lite till.

Likheten hos mig och spanjorerna i tjurrusningen, slår mig vara väldigt lika, förutom att det inte är en vildsint tjur som jagar mig, utan blodtörstiga, vilda hyener. Rent spontant väljer jag hellre att springa från en tjur, den äter mig inte levande i alla fall.

Dom rakbladsvassa klorna river upp min byxben utan den minsta ansträngning från min löp-motståndare.
Så kunde det kanske gått till om vi inte hade haft med oss en massa camel kött som vi kunde mata dom med. Det var verkligen en fantastisk upplevelse att stå bara några få decimeter från dom faktiskt ganska stora djuren.
Harrar, Hyenornas stad, skulle man kunna kalla det.Men Harar har inte bara hyenor utan staden i sig är med på världsarvslistan och man kan förstå varför.

Tack till alla som läser och kommenterar, och berömmer mig och mina bilder! Även om jag inte svarar på alla så är det för att internet här nere är ur uselt!

 

På resande fot

Många dagar, veckor till och med har passerat sedan det senaste inlägget. Inte för att inget hänt , tvärt om, mycket har hänt. Jag kommer främst låta mina bilder tala men med en lite reservation för en kortare text om var vi befunnit oss och allmänna tankar under vägens gång.

Vår resa har gått från, Bahir dar – Addis – Jimma – Wosh Wosh (liten, liten, nämnde jag liten? by) – Jimma – Arba minch – Omo vally – Addis och på lördag vidare till Harar.
Vår veckor i korthet:

Jimma: Första hotellet som vi bott på med pool, lyx, spenderade dagarna i enda där, simmade och drack färsk mangojuice.

Wosh Wosh: Vi visste inte mycket om hur vi skulle ta oss dit eller hem, eller var vi skulle bo, men vi hade köpt mat med oss och vatten för en hel vecka. Som tur slapp vi använda något av det. Då efter den halv komplicerade resan dit, träffade en man som erbjöd sig att låt oss sova på hans golv. Han visade oss runt i den lilla byn, det stora vattenfallet, och kaffe plantage (fair trade kaffe), spenderade bara en natt det fick räcka, sten golv är inte så sköna faktiskt samt att vi blev en huvudattraktion för hela byn och det blev lite tråkig stämning varje gång pengar kom på tal.

Arba minch: Vi flög faktiskt hit, det var enklast så, träffade lite svenskar från pingstkyrkan på planet, intressant att prata lite med dom.Vi spenderade 4 dagar innan vi begav oss till Omo vally. Vi bodde i en liten hydda för 340 birr per natt, 110 sek ungefär. Vi var helt ensamma och hade den mest fantastiska utsikt ni kan tänka er!

I Omo vally åkte vi runt med den lilla mini bussen och besökte de olika stammarna, gick på marknader, och såg massa vackra vyer! Fick lite mindre problem med polisen då vi kanske inte borde tagit det billigaste bil alternativet (mini buss).

Övriga tankar:
Mycket misär finns här i världen. Fattigdom och en verklighet som för många svenskar, och mig själv är svår att förstå ibland. Men hur hemskt det än är blir även det tillslut en vardag .

Med det sagt så finns även glädje som vi får ta del av som väger upp det hela.
Vår resa till Wosh wosh var ett exempel på detta. När man reser som oss, så är det svårt att undvika det faktum att vi är vita och jämförelsevis har väldigt mycket mer pengar än många dom vi möter trots vår ålder. Hur vi än försöker öppna oss eller träffa nya människor så kommer vi inte ifrån det att för många är vi inget annat än vita turister. Men sen finns det andra, som man märker direkt ser än för den man är. En av dom var Tadlile, vår förare i Omo vally!

Nu går ögonen i kors, och jag ber om ursäkt för mängderna stavfel som antagligen finns!

Bahir dar

En lite större stad, men allt känns ju stort om man jämför med Awra Amba antar jag. En universitetsstad vilket verkligen verkar tillföra liv och skratt i varje gathörn.
Sjön och palmerna längs gatorna ger även staden ett varmt och gott intryck.
Men det hindrade inte mig rån att få en ordentlig förkylning. Hur man lyckas med det kanske ni undrar, den frågan är fortfarande obesvarad.
Men efter att gått till apoteket och efter en lång diskussion och någon form av tecken språk köpte jag utan att titta på förpackningen medicin gjort i Nord Korea mot allergi. I mitt tillstånd, med rinnande näsa och seg så var jag beredd att ta vad som än erbjöds för att bli frisk. Sjuk kan kan bli när jag kommer hem. Om det var tabletterna som hjälpte eller det var placebo effekten och vilan som jag bör tacka vet jag ej. Men frisk blev jag efter två dagar.
Då hade jag dessutom begett mig ut på sjön när det var som väst med båten efter många om och men för att besöka de olika klostrens. Upplevelsen försämrades ganska radikalt vilket man kan förstå men det var bra med lite frisk luft.

Då jag hade tillfrisknat, åkte vi till Nilen källa, Blue Nile Falls, tredje största vattenfallet i Afrika. Det var häftigt och en verkligen en vacker syn.

Jag har ju ett stort mat intresse som min fader skänkt mig. Och maten här i Etiopien består till största del av injera. Injera med tibs (kött i bitar), Injera med shiro (en form av gryta gjort på kikärtspullver, väldigt gott) och injera. Allt serveras med injera (ett slags tunnbröd gjort av veteslaget teff). Men ibland blir man lite trött på den sura smaken av injera och vill har något annat. Spagetti är en återkommande måltid. Men al dente finns garanterat inte vokabulär. Ibland är det mer en gröt liknande pasta. Självklart envisas jag med att då och då försöka beställa carbonara. För att varje gång inse att detta är omöjligt och allt för ofta är det exakt dom ingredienserna som det ska vara men bara i en salig blandning, oftast stekt ägg och ingen sås. Men nu åker man ju inte hit för att äta pasta.
Vi äter ofta jätte fint stekt kött, och både shiron och tibs är väldigt gott.

(Tillbaka till Bahir dar)
Där åt vi faktiskt något som var det godaste vi ätit på resan. Vi hade bestämt oss för att gå på en lyx krog för en kväll för att verkligen skämma bort oss. Vi beställde tre rätters + (en extra efterrätt var) och ett syd afrikanskt vin. Vi satt på en terrass med utsikt ut över sjön och solnedgången.
Förrätten var en zucchini soppa, huvudrätten två pinfärska fiskar helstekta fiskar med en sallad och vitt vins vinägrett och till efterrätt en Choklad browni och frukt sallad. Maten var av väldigt hög kvalité och min fader hade säkerligen gillat det väldigt mycket. I Sverige hade mindre gått för säkerligen 1200 kr minst, här betalade vi cirka kr var. En bra deal.

5 dagar fick räcka och vi befinner nu oss i Addis och ska bege oss ner till Söder för lite äventyr på tisdag.

Awra Amba

Efter att vi pustat ut i Gondor efter våra strapatser. Tog vi en mini bus till Awra Amba, det låter enklare än vad det var, då språket och att man är turist lätt sätter käppar i julen när man inte vill betala över pris. Men vi kom både iväg och fram. Verkligen en liten by, vi va tvugna att gå två km från huvudvägen för att komma dit. Men väl värt mödan. awoambra är en liten by men väger upp med sitt sätt att tänka.

Byn startades av deras ledare som än idag gärna pratar med besökarna som kommer för att lära. Det han lär ut och som hela byn har tagit åt sig är jämlikheten mellan man och kvinna. I Etiopien är det nästan alltid kvinnan som gör det verkligen tunga arbetet men inte här.
Vi spenderade fyra dagar där, vi var ensamma om att vara forenji (utlänningar) vilket verkligen förhöjde upplevelsen. Även om vi inte upplevde så mycket mer än att det bara var män som jobbade i den lilla restaurangen som vi åt på varje dag så var det helt enkelt bara ett trevligt ställe att tillbringa några dagar, långt bort från tutande bilar och högljudda klubbar.

Siemen mountains

 

 

Efter som vi är så pass bekväma då och då, så flög vi från Axum till Gondor. Snabba ryck. Vi blev direkt ett mål för alla guider och hustlers, som ville att vi skulle hänga med på diverse utflykter. Vi hade bestämt att vi skulle vara i Gondor några dagar innan vi begav oss till Siemen mountains så vi undvek dom smidigt, men fastnande i en fälla när vi skulle åka in till stan från flygplatsen. Vi bytte nummer med föraren och efter några timmar med samtal hit och dit med massa människor hade vi fått ner priset från 300 till nästan 150 dollar per person och förstod att det var ett riktig kap, Med tanke på att vi var 5 personer i gruppen och, vi hade en kock, 2 assisterande kockar, en scout (som skulle vara vår livvakt), en guide, två stycken som tog vår packning på två och tre mål mat per dag, rena lyxen.

Man är alltid som starkast dag 1. Så är det väl alltid. Efter en nästan tre timmars resa som mer känns som en djupgående massage på grund av alla gupp och hål vägen har började vi vandra. Vi behövde inte gå länge för att inse varför vi bestämt oss för att göra denna vandringen.
Det finns de tillfällena då man varken kan beskriva det med ord eller med bild. Det krävs att man är där och upplever det och många sådan tillfällen skulle det bli.
Men jag ska försöka beskriva några av dessa tillfällena, och det som jag inte kan beskriva hoppas jag att bilderna hjälper.
Efter bara en kort vandring, låg dom djupa dalarna för våra fötter och bergen höjde sig omkring oss som väggar av sten och mossa. Landskap snarlika dom i Sagan om ringen och jag kan lova dig att man inte skulle blivit förvånad om tre små hobbits hade passerat oss på den lilla ringlande stigen.
Det kändes helt enkelt overkligt.
Efter ha gått i en timme i den fuktiga och tunna luften så omfamnade ett tjockt täcke av dimma oss, inte mer än en meter kunde man se. Det enda vi hörde var tystnaden som uppstod då kråkornas krax försvann. Men då dimman lättade sprack även molnen upp och solen tittade fram, då bröts tystnande av skrik.
Vi hade gått helt ovetande in i en stor flock av Gilada apor. Vissa av dom var inte mer än en meter ifrån och tittade orädd, granskade oss. Dom ofarliga och vi stannade nästan en hel timme med dom.
Efter två dagars vandring, med mängder av strapatser igenom de backiga dalarna och hoppandes på stenar över en ursinnig fors så efter lite klättring på hederligt etiopiskt vis utan säkerhetslinor eller liknade, så var vi där, den högsta toppen som vi skulle till att besöka. 3945 m över havet var toppen det var en häftig utsikt då dimman ännu en gång lättade.
Ni måste förstå att även om vi hade guide och relativt många turister kommer för att vandra i bergen så är det långt i från antalet som kommer till Kebnekaise till exempel. I Etiopien kommer det bara ca 500 000 turister varje år jämfört med Sveriges ca 5 miljoner. Men i alla fall, säkerhet och liknande är minimal och den säkerhet som finns är nog det sunda förnuft som man själv har oftast. Jag gick ifrån gruppen, alla förundrades över utsikten, satte jag mig på kanten. Även om det inte var 3945 m ner till marken nedanför mina fötter så var det säkert 2000 m ner. Jag satt där, med fötterna dinglandes och (bara när jag skriver detta känner jag hur det kittlar lite i magen). Men väl där kunde jag inget annat än att känna ett lugn och skratta lite för mig själv av tanken på hur föräldrarna skulle reagerat. Yolo skulle man fult kunna uttrycka det.

Vi gick den sista milen och blev där upphämtade och körda hem. Alla var trötta och helt slut.

Vår grupp bestod av två spanjorer och en australiensare. Spanjorerna blev som föräldrar och australiensaren blev som en bror under vandringen, en riktigt trevligt grupp och jag ska försöka hålla kontakten med dom.

 

54 km, grym terräng med branta och stupande stigar under 3 dagar.

Axum bilder!

Radio Silence

Dagarna har gått i ett. Föräldrarna behöver inte vara oroliga.

Vår nuvarande plats är Bahir dar, Det tutas på gatorna, människor skrattar och bilar med högtalare kör på gatorna, hade man inte vetat annat så hade man kunnat tro att dom unga från universitetet har tagit sin examen. Men det är inte bara dom unga som galer, tutar och skrattar utan det är även de gamla och små. Etiopien spelar mot Nigeria och stämningen är på topp.

Update:

Vi tittade på matchen på en liten tjock tv, sittandes mitt på gatan på en bit kartongpapper som vi hade blivit påtvingande efter att vi tackat nej till stolarna som alla från kvarteret tagit med sig. Dessvärre förlorade Etiopien, men det var en spännande match och roligt att ta del av.

Men för att backa några steg. Axum.

Nästan alla hotell som vi tar in på har Wifi, vi känner att det är en lyx vi kan unna oss. Nästan lika många av dessa hotellen som vi tar in på, har wifi, men som inte funkar, men lyx kan man ju leva utan, speciellt i ett land som Etiopien, men det är ju halva äventyret, lite som att gå vilse. Men som mina närmste vet har jag alltid haft en förkärlek till pannkakor som saknar dess like. Så varje ny stad vid kommer till äter vi i alla fall pannkakor en gång. Men ingen av dom har varit lika goda som min mammas! För mycket äggula, smakar nästans om omelett, fast dom går såklart ner.

Axum som inte är den största staden i Etiopien är i alla fall en av de äldsta och första; och det märks. Staden är inte mycket större än Ystad, men var man än går så kommer man till en arkeologisk utgrävning och det sägs att 90% är ännu inte upptäckt eller utgrävt. Man kan inget annat än att ångra sitt karriärval när man hör om alla hemligheter, storslagna människor och byggnader som
Axum ligger inne med, man borde kanske blivit arkeolog istället.
Bara att vi blev erbjudna att köpa ett mynt som är 1700 år (äkta vara), för 500 birr av en liten tjej som hade hittat den bland några av stenarna är ganska sjukt.

Efter några veckor i Etiopien, så känns allt väldigt lugnt faktiskt. Inga problem att va ute på kvällarna även om vi oftast är för trötta för att vara det.

Saknar familjen, älskar er!

Dag 6 – Andra dagen i Lalibela

Gårdagens tidiga morgon, hindrade oss inte för att stiga upp ur vår dvala tidigt även denna morgon, och jag kallar det dvala för så bra har jag inte sovit på hela resan. Kanske berodde det på tystnanden eller hur trött jag blev av att gå igenom de olika kyrkorna.
Solen hade ännu inte orkat sig upp ovanför de kringliggande bergen. Vi började gå ner, ner tll den kyrkan som är mest känd, the cross churche eller St. Geroge. Vitklädda män, kvinnor och barn delade vår väg. Väl där, väl på den lilla kullen preis ovanför, tog vi lite bilder, men vågade oss knappt ner för att de kändes som om vi var i vägen, som om vi inte hörde hemma och bara störde. Det var något fint och heligt. som saker och ting kan vara även om man inte tror på några högre makter.

Klockan hade blivit 8 och nästan 200 bilder hade tagits, nästan i ett enda litet klick kändes det som.
“Johns Cafe” blev vår mages räddning när vi högg in i en stor pannkaka med honung och skivad mogen banan, en maciatio samt färsk papayajuice. Dagen sprang snabbt förbi, och vi gick ännu en gång runt bland kyrkorna och satte oss ner i en av kyrkorna, bara satt där, var där i näst intill i 20 minuter.

Dag 5 – En sten från Lalibela

En tidig morgon, 4 för att vara exakt. Lite för tidigt. Mycket för tidig. Men hade flörtat mig in hos “Big Mama” dagen innan så vi fick gratis taxi till flygplatsen vilket var väldigt skönt.

Resan var inte allt för lång och det dröjde inte länge innan vi nådde Lalibelas, lite oproportionerliga flygplats. Hotellen var uppradade, väntandes, som hungriga hyenor väntar på en grupp vilsna gaseller. Det dröjde inte länge, efter vi rådfrågat vår bibel (lonely planet) om vilket hotell vi skulle välja. Ett billigt hotell med en stilla trädgård, relativt centralt belägen i den lilla byn. En halv timmes resa var det mellan flygplatsen och lalibela, och det enda som stod i mellan oss var, det bergiga landskapet och antalet får och getter som vägrade flytta sig från vägen. I din lilla vita minibussen träffade vi Jessie, en Australiensare, som varit på resande fot nu i 4 månader runt om i Afrika. Trevlig typ, samt att vi bodde på samma hotell gjorde att vi slog följe runt Lalibelas uråldriga stenkyrkor. Man kan inte annat än förundras, vad människor gör för sin religion samt hantverket som måste krävts att långsamt karva ut detta magnifika former ur ett och samma bergstycke. Men detta är tankar som kommer nu efter, men när jag väl går där, drar min fingrar på den sköra sandstenen, går i dom fuktiga underjordiska gångarna och tittar hur de skarpa kyrkornas kanter skär himlen, så är det inte 1. inte konstigt att man blir lite religiös och 2. hur häftigt det egentligen är att jag går och känner nästan exakt samma sak som många hundra innan mig känt, igenom år hundranden, En stillsamhet och vördnad. Och en viss saknad av den trygghet och hjälp en religion i bland kan giva.

Kvällen fick avslutas med två nyblivna vänner från Israel och såklart Jessie på den futuristiska restaurangen Ben abba, på en av terrasserna med en stor öppen eld framför oss och högt flygande fladdermöss ovanför oss.

Dag 4 – Drinking several glasses of wine alone isn’t depressing… It’s romantic

“en Totto” Det höga berget. Med en utsikt över Addis som man inte kunde få någon annanstans, hade vi hört. Och sant var väl det. För en stad på officiellt 3 miljoner och o-officiellt 9 så är staden förhållandevis väldigt liten. Men ta sig upp dit var svårare än vad vi trott.

Förhandla med taxi chaufförer är kanske inte det jag gillar mest, men det blir en liten sport om vem som ger vika först. Ofta är det jag, eftersom, jag är för lat för att låssas gå ut 5 gånger och långsamt gå bort innan dom säger okej till det priset som jag sagt. Men i detta fallet ville han ha alldeles för mycket, 1300 nästan för hela vägen upp och hela vägen ner ( egentligen är  det väldigt långt, men snål måste man va). Men efter att nästan bråk utbröt  i den lilla ljus blåa taxin, eftersom han försöket luras när vi väl kört, och vi hotade med att gå där ifrån utan någon betalning så kom vi överens om ett helt okej bris, 500 birr vilket i svenska motsvara under 200kr. Mycket mer gjorde vi inte den dagen, det tog lite musten ur oss både berget och förhandlingen och det sluta med att vi gick runt i stan ett tag, bland annat till stans enda, och nerlagda järnvägs stationen för att sedan, såklart, i vardaglig ordning gå vilse bland alla plåt husen. Men vi hittade hem som tur var och delade på en pizza. “Drinking several glasses of wine alone isn’t depressing… It’s romantic” stod det på en plansch över baren. Lite komiskt blir det när haket inte serverar vin eller är speciellt romantiskt. Men jag antar att dom inte kan ha helt fel!

Imorgon Lalibela.