Hyenor i ryggen.

Många tankar hann flyga igenom mitt huvud då jag springer för mitt liv igenom dom trånga och mörka gränderna i Harrars gammla stad. Att det har regnat hela dagen, hjälper inte, och jag lyckas nätt och jämt förhindra att jag trillar raklång i en av de många skarpa kurvorna. Om det är jag som inbillar mig eller om dom faktiskt flåsar mig i nacken vet jag inte. Jag vänder mig inte om för att titta. Jag passerar moskere, gravar och kan inte låta bli att tänka att detta skulle kunna varit en bra inledning på en bok eller film. I dagsljus är det nog snarlikt Visby, med dom pittoreska små husen och ringmuren som skyddar stan och dess invånare, dessvärre är det inte dagsljus, och den en gång effektiva muren verkar inte vara lika effektiv numera.

Dom ylar, vad annars, jag ökar tempot lite till.

Likheten hos mig och spanjorerna i tjurrusningen, slår mig vara väldigt lika, förutom att det inte är en vildsint tjur som jagar mig, utan blodtörstiga, vilda hyener. Rent spontant väljer jag hellre att springa från en tjur, den äter mig inte levande i alla fall.

Dom rakbladsvassa klorna river upp min byxben utan den minsta ansträngning från min löp-motståndare.
Så kunde det kanske gått till om vi inte hade haft med oss en massa camel kött som vi kunde mata dom med. Det var verkligen en fantastisk upplevelse att stå bara några få decimeter från dom faktiskt ganska stora djuren.
Harrar, Hyenornas stad, skulle man kunna kalla det.Men Harar har inte bara hyenor utan staden i sig är med på världsarvslistan och man kan förstå varför.

Tack till alla som läser och kommenterar, och berömmer mig och mina bilder! Även om jag inte svarar på alla så är det för att internet här nere är ur uselt!

 

På resande fot

Många dagar, veckor till och med har passerat sedan det senaste inlägget. Inte för att inget hänt , tvärt om, mycket har hänt. Jag kommer främst låta mina bilder tala men med en lite reservation för en kortare text om var vi befunnit oss och allmänna tankar under vägens gång.

Vår resa har gått från, Bahir dar – Addis – Jimma – Wosh Wosh (liten, liten, nämnde jag liten? by) – Jimma – Arba minch – Omo vally – Addis och på lördag vidare till Harar.
Vår veckor i korthet:

Jimma: Första hotellet som vi bott på med pool, lyx, spenderade dagarna i enda där, simmade och drack färsk mangojuice.

Wosh Wosh: Vi visste inte mycket om hur vi skulle ta oss dit eller hem, eller var vi skulle bo, men vi hade köpt mat med oss och vatten för en hel vecka. Som tur slapp vi använda något av det. Då efter den halv komplicerade resan dit, träffade en man som erbjöd sig att låt oss sova på hans golv. Han visade oss runt i den lilla byn, det stora vattenfallet, och kaffe plantage (fair trade kaffe), spenderade bara en natt det fick räcka, sten golv är inte så sköna faktiskt samt att vi blev en huvudattraktion för hela byn och det blev lite tråkig stämning varje gång pengar kom på tal.

Arba minch: Vi flög faktiskt hit, det var enklast så, träffade lite svenskar från pingstkyrkan på planet, intressant att prata lite med dom.Vi spenderade 4 dagar innan vi begav oss till Omo vally. Vi bodde i en liten hydda för 340 birr per natt, 110 sek ungefär. Vi var helt ensamma och hade den mest fantastiska utsikt ni kan tänka er!

I Omo vally åkte vi runt med den lilla mini bussen och besökte de olika stammarna, gick på marknader, och såg massa vackra vyer! Fick lite mindre problem med polisen då vi kanske inte borde tagit det billigaste bil alternativet (mini buss).

Övriga tankar:
Mycket misär finns här i världen. Fattigdom och en verklighet som för många svenskar, och mig själv är svår att förstå ibland. Men hur hemskt det än är blir även det tillslut en vardag .

Med det sagt så finns även glädje som vi får ta del av som väger upp det hela.
Vår resa till Wosh wosh var ett exempel på detta. När man reser som oss, så är det svårt att undvika det faktum att vi är vita och jämförelsevis har väldigt mycket mer pengar än många dom vi möter trots vår ålder. Hur vi än försöker öppna oss eller träffa nya människor så kommer vi inte ifrån det att för många är vi inget annat än vita turister. Men sen finns det andra, som man märker direkt ser än för den man är. En av dom var Tadlile, vår förare i Omo vally!

Nu går ögonen i kors, och jag ber om ursäkt för mängderna stavfel som antagligen finns!